Denna text är skriven av Maria Norell och Kjell Sundström 1981
och hämtad ur Dalarnas museums serie av rapporter: 17
Kulturmiljöer i Gagnef kommun

Medeltid
På 1300 talet träder Gagnefbygden fram i de skrivna historiska källorna. Gagnef var då en egen socken med kyrka från och med ungefär de gränser som gäller idag. Fram till 1613 hörde dock även Åls och Bjursås församlingar hit. Floda hörde till Nås socken. Dess kyrka är från 1221.
Gagnef socken var indelad i fjärdingar av vilka vi känner till tre: Östtjärna, Gröntuv och Ljurbygge fjärdingar. Bygden längs älven är etablerad. Ekonomin präglas av jordbruk och boskapsskötsel. Laxfisket i älven var också av stor vikt. 1386 nämns Mockfjärd som ägare till laxfisket vid södra sidan av den mer än 19 meter höga stopforsen (Ännu 1905 fångades lax i älven, även om större mängder inte fångats efter 1880) Utmarkerna har en stor betydelse genom jakt, fiske, slåtter och fäboddrift. De byar som nämns i dokument från 1300-talet är: ”Gagaeff” (Gagnefsbyn) 1325. ”Grönetuwo” (Gröntuv) 1325. ”Lioor” (Djur). ”Gradhones” (Grånäs) 1381. ”Baesna” (Bäsna) 1382. ”Nyasälie” (Nysäl) 1384. ”DEghesterna” (Östtjärna) 1386. Mockfjärd 1384. ”Moo” (Moje) 1387. ”Graefwi” (Gräv) 1387. ”Forssa” (Västerfors) 1387. På 1400-talet nämns ”Gradho” (Grådö) 1444. ”Hagha” (Hagen) 1458. Björbo 1479. ”Bro” (Holsåker) 1479. och Kyrkbyn 1479. Genom Pollenanalys kan man belägga en tillbakagång av odlingslandskapet under denna tid. Landet tyngs av skatter och pålagor, klimatförsämring försvårar jordbruket. Digerdöden 1350 minskar befolkningen kraftigt. När farsoten efter några år ebbade ut hade Sverige mist mer än hälften av sin befolkning. Det skulle dröja omkring 150 år innan befolkningen åter nådde upp till siffran 1349.

1500-Talet
Efter nedgångsperioden efter digerdöden och de ekonomiska svårigheterna under 1300- och 1400-talen kan 1500-talet betraktas som en tillväxtperiod med nyodlingar, befolkningsökningen och ett förhållandevis högt välstånd. Förvisso med stora förändringar mellan olika år och mellan bönderna i byarna. För första gången kan man också få en helhetsbild av bebyggelsens utbredning genom Gustav Wasas skatteläggande från år 1539. Efter bynamnet har här angetts antalet skattebetalande: Gräf 2, Gråda 2, Moje 3, Gröntuv 8, Djurås 4, Djurmo 3, Ytterbacka 2, Utby 1, Sifferbo 1, Bodarna 2, Björka 4, By 2, Nysäl 1, Säl 1, Brötjärna 5, ”Mycklefierrde” 7, Normycklefierrd 4, Rista 2, Lindan 1, Djur 6, Bomsarvet 2, Västtjärna 1, Östtjärna 6, Gruvan 3, Nordåker 5, Nordbäck 2, Västerfors 5. Dessutom fanns i ”Gangnö” 3, ”Gårdom” 1, ”Offuanmon” 1, ”Södra sanda” 2, ”Norsanda” 2, ”Hedeby” 1, ”Stensar” 1 och ”Grånäs” 7. I Floda socken fanns Björbo 9. Sälje 2, Sunnanbyn 5, Hagen 2, ”Floda” (Kyrkbyn) 2, ”Bro” (Holsåker) 2, och Mossel 5. Som man ser fanns de flesta byarna i Gagnefs socken redan då. Bäsna och Arvslindan hörde till Stora Tuna. I Floda socken fanns ca hälften av dagens byar. Det totala antalet skattande var 103 i gagnef och 26 i Floda. De angivna antalen får ej utläsas som antal gårdar eller hushåll, utan omfattar enbart de hushåll som hade råd att betala skatt. I samband med ”Älvsborgs lösen” 1571 förtecknades all egendom i landet. Då fanns i Gagnefs socken 693 kor. 337 ungnöt, 689 får och 890 getter. För Floda var motsvarande siffror 179 kor, 89 ungnöt, 174 får och 216 getter. Antalet skattande hade ökat till 174 i Gagnef och 42 i Floda.

1600-Talet
Från 1614 blir Floda en egen socken. För en uppfattning om bebyggelsens utsträckning under 1600-talet finns två förnäma källor; en förteckning över fäbodar m m från 1663-64 och kartor från 1668 över Gagnefs socken och 1675 över Floda socken. 1644 var antalet hemman 238 i Gagnef och 47 i Floda. 1600-talets slut var en orolig tid. Under åren 1668-76 hade häxprocesserna rasat. I Gagnef avrättades dock ingen. Endast en gagnefskvinna tycks ha varit drabbad och hon dömdes att sitta i stocken två söndagar med ris i handen. Under 1600-talet kom så svåra missväxtår, som skördade flera människoliv än de efterföljande krigen. De största oåren var 1685 och 1697. Så dog 1697 196 personer av sjukdomar och svält i Gagnefs socken(av totalt ca 900) och året efter nästan lika många.

1700-Talet
1700-talets början innebar befolkningstillväxt och långa perioder av relativt välstånd. Hemmansklyvningen i byarna ökar märkbart och härigenom minskar marginalerna för överlevnad med större känslighet för missväxt. En nödårsperiod inträffade 1740-43 och då minskade Floda sockens befolkning från 1385 till 1256, d v s nästan var tionde i Floda dog. Dessa missväxtår var också en av orsakerna till stora dalaupproret 1743, Andra missväxtperioder var 1763-65 och 1772-73. 1773 florerade sjukdomar och 96 personer dog av rödsot i Floda socken. För att klara sig drygar man ut inkomsterna från jordbruket med bisysselsättningar. Arbetsvandringarna ökar märkbart vid 1700-talets mitt, framförallt i Gagnefs socken. Man kolade också och gjorde körningar åt bergsbruken vintertid. 1766 bodde 1462 personer i Floda socken. 1760 var antalet boende i Gagnefs socken 4050.

1800-Talet
En påtaglig befolkningsökning under 1800-talet ledde till en genomsnittligt sänkt standard. Man utkade åkerarealen vid fäbodarna när tillväxtmöjligheterna var uttömda vid byn. Man höll en så stor kreatursstock som det överhuvudtaget gick på gården för att främst hålla uppe produktionen av gödsel. Detta var också anledningen till att man vintertid svältfödde kreaturen istället för att slakta dem. Montelius har sammanfattat förhållandet sålunda; ” Utan kreatur ingen gödsel utan gödsel ingen spannmålsskörd och utan spannmål inga försörjningsmöjligheter Gödselhögarna var den tidens taxeringskalendrar som exakt registrerade gårdarnas valör”. Gagnef var ingalunda en ensartad småbondebygd. Skillnaden mellan rik och fattig var stor. Den oändliga hemmansklyvningen vid arvsfördelningen innebar att jorden blev starkt söndersplittrad. Alla barn på en gård ärvde varsin jordlott ingen blev ”lottlös”. Därför delades marken upp i mindre och mindre delar. En markägare kunde ha småtegar på 50 eller 100 ställen utspridda inom ett mycket stort område. Uppsplittringen försvårade naturligtvis odlingen och skötseln gjorde att bönderna fick allt svårare att klara sig. För att förbättra situationen förordnade staten 1804 om ett storskifte skulle genomföras. Det påbörjades 1806 i Floda och 1811 i Gagnef och fastställdes 1812 respektive 1817. Det innebar att den splittrade åkerjorden skulle slås samman till i regel två skiften. Det ena skiftet lades så nära byn som möjligt och det andra skiftet längre bort. Ingen flyttades ut från byn. Storskifteskartorna, som förvaras på lantmäteriet i Falun, är ett ovärderligt källmaterial då det gäller byarnas och fäbodarnas utseende i början av 1800-talet. För första gången finns här vid en viss tidpunkt angivet exakt hur byarna med alla byggnader såg ut, vilka partier som var uppodlade eller användes som ängs- och betesmark, byvägar och benämningar på åkerskiften m m. Det hävdvunna äldre jordbruket upplever sin höjdpunkt under 1800-talets senare hälft. Under denna tid är många jordbruksbyar som störst med månghussystemet väl utvecklat. Fäbodväsendet når sin största omfattning. 1860 fanns 53 skvaltkvarnar i Gagnefs församling, 18 i Mockfjärd och 11 i Floda. I Floda fanns också 2 vadmalsstampar och 9 husbehovssågar. Hushållningssällskapet propagerar för ett effektivare jordbruk. I detta ar4bete sågs fäbodsväsendet som en styggelse och en hämsko på en nödvändig utveckling. Man menade att det uppmuntrade till svältfödning av kreaturen och att den värdefulla gödslen lämnades på skogen. Försöksvis börjar handgödsel användas på 1870-80 talet. Man propagerade också för täckdikning av åkermarken. Grässådd på åkern får sitt första genombrott vid denna tid. Stora kopparbergs bergslag hade redan på 1600-talet varit Floda-böndernas främsta arbetsgivare. Det gällde skogshuggning, kolning, flottning och olika körningar. Genom inköp äger STORA idag ca en fjärdedel av socknens hela areal. Ångsågarnas behov av timmer drev fram ett modernare skogsbruk under 1800-talets senare del. Genom skogsdrivningar eller bortarrenderingar av skogen för avverkning fick bönderna pengar som dom kunde använda till modernare maskiner och redskap eller till handelsgödsel och utsäde. En ny tid randades. Det moderna jordbruket fick sitt avgörande genombrott i Gagnef vid sekelskiftet. Att detta hade stor inverkan på livet i byarna. Vi närmar oss en modern tid med större förändringar på det gamla byggnadsbeståndet. Befolkningen ökade i Floda från 1804 år 1925 till 2421 år 1900. I Gagnef ökade befolkningen från 5331 år 1830 till 7461 år 1867. Befolkningsökningen innebar ett ökat tryck på försöjningen och många fann sig tvungna att emigrera till Amerika. Ännu 1904 flyttade 200 personer enbart från Gagnefs socken. 1868-1930 flyttade 25 personer bara från Gärde.

1900-Talet
Jordbruken är ännu på 1910-talet synnerligen många och små, blott 2,5 hektar i medeltal. Den ekonomiska utvecklingen fick en kraftig knuff framåt av järnvägarnas byggande. 1909 byggs ett snickeri och 1915 ett sågverk i Björbo. Vad gäller byarna har 1900-talet varit omvälvande. Från ett utpräglat jordbruksland har Sverige snabbt utvecklats till en modern industristat med allt vad det innebär av befolkningsflyttningar och ändrade yrkesval.